.

pojkvän som ligger och slumrar sött i sängen och ler lätt som bara han kan som håller

mig vid liv. Regnet smyger sig lätt på som andra saker i mitt liv börja göra också.

Jag tar snart studenten med min underbara klass som jag har haft så mycket utbyte

av i dessa 3 år, svåra men också otroligt roliga stunder.  Jag bor tillsammans med min

pojkvän och har tillgång till en helt fantastisk ''extra'' familj, svärmor svärsyster (?) som

jag bara älskar så högt! De gör mina jobbiga dagar till himelska igen. tackar dem för det.

För det är inte lätt när man känner att man tappar greppet om sin ''riktiga'' familj, sina

bröder, svägerskor, och syskonbarn. De som stått en närmast men nu helt plötsligt glider man.

Att få höra att man inte är den man varit är inte de lättaste att höra, tårarna rinner hastigt ner

för kinderna och får en klump i halsen, är de här allting stannar? är de nu vi ska ta farväl?

bara träffas på stan, av en slump? Bli stelt när man ses. Vännerna börja sina och ändra beteenden.

Är de såhär livet ska vara? Känner att studenten är inte så viktig längre och inte nått jag

längtar till längre, de enda jag såg fram emot var att få se min conny, min bror som betyder

så mycket fast vi inte har den bästa umgängeskontakten vara på min studenten att få se

att jag faktiskt gör detta för att se han stolt över hans syster . inga andra bara han, men ingenting

känns möjligt längre, vill bara försvinna.. torkar bort tårarna som blivit mycket fler på tröjan..

snoret rinner och jag vill bara fly. Där ingen vet vem jag är eller vad jag åstakommit.

Men jag känns inte värd längre känner mig ivägen och bara till besvär