.

Som de flesta av min bekantskap vet så är inte jag den
som gråter öppet för saker och ting. Inte den som pratar som
att jag tycker det är jobbigt, utan skämtar jämt bort det jobbiga.
Men i själva verket vill jag bara ha någon, någras famnar och
verkligen gråta ut allting som jag låser in inom mig. prata
oavbrutet om de jag mår dåligt över, de som gör mig ledsen.
Men hur skulle mitt inre reagera? hur skulle jag bli som person?
kommer de ändra andras syn på mig, på min personlighet?
Har så himla mycket sorg inom mig. skulle nästan säga att jag
skulle vilja bli "renad" från allt.


Som många säkert har förstått så har ju jag och Johan brutit kontakten.
Vi tyckte olika om förhållanden, sen tror jag att han kände sig lite "bortglömd"
när jag har så pass många killkompisar som jag faktiskt har. Och de kändes
säkerligen jätte jobbigt för honom. De förstår jag, självklart! jag skulle känna
samma sak om de var tvärtom fast han hade tjejkompisar i kolonier.

Jag vela fram och tillbaka. Skulle jag planera om och priotera nära och kära
på ett annat vis för att få leva tillsammans med Johan? Herregud vad många gånger
jag bara ville springa springa tills jag blev två personer som skulle göra alla nöjda
och glad. Vara världens bästa flickvän och ha världens finaste pojke som är värd allt,
samtidig som jag var en kärleksfull faster till mina underbara brorsbarn + vara en
omtänksam, omsorgsfull vän till Bella och Jennifer som finns till 24/7.

Jag bråka så himla mycket med mig själv. Mitt ena sa nej mitt andra sa ja priotera om.
Jag chokerade mig själv när jag väl tog beslutet att jag skulle priotera Johan.
Min Johan,en kärleksfull,omsorgsfull, omtänksam, kreativ Människa som jag
skulle få dela mitt liv med, och jag skulle ta del av hans liv. Hans familj, han underbara
mamma, pappa, syskon,och även en bonus att va i samma familj som "min" bror jocke
som är tillsammans med Johans Syster. The dream come tru! - nittlott var vad jag fick!
Allt brast på några ynka minuter. Jag vet inte vad, men någonting gjorde så Johan inte ville längre.
Först var jag arg besviken och smutskastad. Men de övergick till sorg. gud vad jag har gråtit
när ingen sett mig! Tror jag aldrig gråtit så över en kille. Sen tänkte jag , ok de går väl över.
Men än idag, nu när jag sitter här. Skriver någon kille kommer bara Johan upp i mitt huvud.
Försöker jag tänka på någon annan kille, kommer Johan upp. Johan är överallt. Går inte en
dag som jag inte tänker på honom. Vågar inte skriva till honom, känslan är att han är förbannad
och sur. Jag känner mig hatad av honom. Och ni ska veta, att veta att en person man älskat/älskar
kanske hatar en är inte en rolig känsla.
Nu brast de, nu kommer tangentbordet börja blixtra av alla tårar.
Skulle inget heldre än att få tillbaka honom, känna hans bröst mott mitt huvud, hålla hans hand
och känna mig trygg. Att ingenting kommer hända mig.  vill min Johan tillbaka   ...