.

är att det är 100% säkert att Conny med famlij flyttar hit till Smedjebacken/Ludvika.
Det känns så skönt. det känns som jag kommer kunna börja le på riktigt igen. Kanske
få ett hopp om livet. Det är dom + Jonny och Familjen Engvall som fått mig att fortsätta och försöka
med det jag vill och älskar. Aldrig att mamma eller pappa som fått mig att liksom ge mig
självförtroende eller liksom stöttning. Kim har ju haft pappa vid sin sida jämt och ständigt. Och mamma
har ju haft sina motgångar i livet. Men vad har inte vi syskon då ?! Jag tror faktiskt inte mamma och pappa
har förstått/förstår hur svårt vi har haft. Tror inte ens att Kim,Jonny eller Ante vill se. Conny är den äldsa av oss och han har varit med längst och sett vårat liv ur olika perspektiv. Kim,Ante och Jonny Dom vill liksom inte tro att det som har hänt
har hänt, Dom vill bortse det. Jag har sett och förstått sen jag liksom visste vad tillbaka blick,tanke och funderingar var då jag insgå att båda mina föräldrar kan inte hantera alkoholen på ett bra sett. Dom hanterar den olika men inte på ett bra sätt. Det har jag alltid kunna sett. Och dom kan inte heller hantera pengar inte heller sina liv om jag ska vara helt öppen och ärlig. Jag blev trött och stressad för ett tag sen och fick då veta att jag hade tagit på mig själv förmycket av andras problem, och försökt göra det bästa för andra för jag vill att ALLA ska ha det bra och må bra och va glada. Så har jag alltid varit kommer alltid vara. Jag skiter fullständigt hur jag mår bara andra mår bra.
(T.ex.- om jag har pengar så köper jag nästan aldrig någonting åt mig själv och unnar mig. Utan jag köper och gör saker åt andra. För de sista jag är , är självisk det finns liksom inte i min värld. Usch!.)
Om någon åker bort över en dag eller en helg. jag ringer och kollar hur dom mår om allting har gått bra.
alla blir så glad och tycker jag är så omtänksam.
Den känslan, den som man känner när någon gör något så litet som att ringa och fråga hur resan gick eller vad det nu kan vara.. Den känslan har jag aldrig fått känna. Mamma ringer aldrig.. jag kan vara borta några dar och hon bryr sig inte. hon visar det i alla fall inte. Om jag har gjort illa mig eller har världens smärta i magen .så kommer hon -
''ta en panodil'' MEN så fort hon har det lilla minsta ont, AKUTEN HÄR KOMMER VI ! jämt JÄMT.
Det är alltid hon och Anders som står och är så synd om i centrum. alltid. Och jag börja tröttna på det.
Andra älskar sina föräldrar, jag älskar inte mina föräldrar, dom har aldrig betett sig som föräldrar.

Och mitt så kallade hem här i smedjebacken kommer jag aldrig kunna se som ett riktig trygtt stabilt hem.
Dom kan inte se våra behov, mat,kläder,läxor,omgivningen. Dom röker inne, struntar i att jag och kim skämt att gå ut och våra kläder luktar rök, stökigt, dom samlar på saker som bara bli liggandes , men så fort vi tar hem typ en väska, blir det gnäll att den bara kommer ligga och skräpa. mat de får vi fixa själva, inga bestämda mat-tider, kläder de får ragga i hopp nå pengar om vi ska ha kvalité på det så att det håller i nått år. Om dom köper är typ - Lidl. en dag sen är det sönder.
Jag rent ut sagt hatar att bo här. Jag vill ha egen lya. En etta, jag begär inge mera. En Ekonomikassa som jag själv får sköta och liksom hantera.  en etta ,Som jag får dona om och sköta, få rena och fräscha luktande kläder och viljan att släppa in okänt folk utan att känna sig ''äklig''. Det lilla är inte mycket jag begär jag vill kunna må bra som dom flesta gör!
Komma hem vilken tid som helst på dygnet och veta att det är rent och städat. Får jag det lilla ? Nej .....

Mina kvarliggandes hopp är Jennifer,Pernilla,Peter,Bettan,Sebastian,William,Conny och Jonny,
det är ända jag lever för. <3